Trans Scania 2011

Jag hann inte mer än komma hem från Dolomiterna förrän jag nosat rätt på nästa utmaning. Det visade sig att den låg alldeles utanför min dörr, i princip. Trans Scania. Det lät ju lite lagom sexigt. Ett lopp genom Skåne, utanför min dörr. Och tillbaka. (Fast det där sista förträngde jag vid beslutsögonblicket.) Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte var med. Jag visste däremot inte om jag skulle ångra mig om jag var med. Om jag nu ens fick det. Så jag kontaktade arrangören Pär Sikö från Team Create. Svaret var upplyftande och utmanande. Jag fick vara med. På egen risk. Ingen support. Ingen kontroll och ingen skjuts hem om så skulle behövas. Coolt! Precis vad jag behövde! Moroten var ju fyra fina kvalpoäng till Ultra Trail du Mont Blanc. (Som om jag nu ens var i närheten av det målet. Men ändå.) Nej, jag var inte kaxig när jag beslutade mig och jag hade provsrprunigt en del av banan innan jag bestämde mig. Fattade ju att hela idén från början var sinnesjuk. 246 KM. Hallå??? Vilken vettig människa går på något sådant? Och vilken begåvad person skulle dessutom försöka idiotin med endast 20KM som längst i benen?! Förvisso hade jag ju gjort Dolomiterna. Så lite om Lathet, träningsvärk och trötthet hade jag ju lärt mig. Men 246KM, kan man ens förbereda sig? Jag beslutade mig i alla fall för att göra mitt bästa. Se det som ett ofantligt långt äventyr….

Förberedelsen

Veckan innan gick åt till research och viss rekning. Vad skulle jag bära med mig, var skulle jag kunna placera ut en hjälptunna med ombyte, var skulle jag sova, hur många par skor skulle gå åt etc. Frågor som är rätt kluriga att ta sig an för en gröngöling i ultrasammanhang. Jag kom slutligen upp med en plan, som jag visste skulle spricka någon gång, men som skulle fungera som trygghet för att ens våga ge mig in i denna ultragalenskapslek. Jag har en löpvän, Helén Jeppsson, vars hem i Blentarp skulle fungera som pitstopp två gånger. Sedan styckade jag in de ofantligt många milen i olika etapper. Resten fick sköta sig självt. Jag menar, hur många compeed skulle behövas inom loppet av 60 timmar? Hur mycket kan det regna, egentligen, under en och samma helg? När skulle jag sova om jag skulle sova? Framförallt, var skulle jag vara var? Jag hade inte den blekaste om vilket tempo jag skulle komma att ha de kommande dygnen. Jag visste att jag sprang milen på 44 minuter men att det hade inget som helst att göra med den här typen av lopp. Inget hade något med det här loppet att göra. Detta skulle bli något ovanligt där oförutsedda saker händer och att förbereda sig fysiskt skulle vara en omöjlighet. Särskilt med tanke på att det bara var några dagar kvar…

Första dagen, fredagen

Vi samlades på en brygga i Bjärred, utanför Lomma. Ett 20-tal löpare av variernade åldrar i varierande utstyrsel alla med olika erfarenhet av distanslöpning men med ett och samma mål – att ta sig igenom Trans Scania 2011. Stämningen var god om än något spänd. Natinonaltieterna var blandade och vädret blandade och gav det med. Mest lätt duggregn och en behaglig temperatur till att börja med. Startskottet gick och jag tog följe med det gäng som hade ett hyftast tempo, ca 6 min/km tempo. Tänkte att jag kör så länge jag orkar och det är lika bra att hänga på för här hittar jag då inte. De första timmarna löpte på väl. Jag snicksnackade med en pigg Aussie som bodde i Falkenberg vars specialitet var terränglöpning. Det var för honom, liksom för mig, premiär för en längre distans. Vi sade både halvt på skämt och halvt på allvar att målet var ca 48 timmar. Jag förstod att det skulle bli tufft att ens klara sig levande igenom. Och nästintill omöjligt att nå mål vid 48 timmar…

Delar av gänget fortfarande i enad trupp

Första stoppet var vid Skryllegården utanför Lund. Där fyllde jag på vatten, stretchade lite och mumsade i mig lite mer proteinbars. Tog för övrigt energiintag var 30 minut för att inte dippa ner i nåt svart hål. Från Skryllegården började terrängstigarna. Jag var nu ensam på dessa. De andra hade tydligen redan fortsatt. Fötterna verkade gilla bytet från asfalt till stigar och mina La Sportiva svävade fram. Lite längre in på stigen stötte jag på en ensam medtävlande, det visade sig vara den tatuerade dansken. Vi tog följe genom stock och sten, vattenpölar och de magiska skogarna genom Torna Hällestad. På vänsterarmen hade han bläckat “Sparthalon” och något annat danskt lopp, Hammertrail. Hans nästa tatuering skulle bli Trans Scania, sade han. Det skulle gjorts redan förra året, men då var han tvungen att bryta.
Vi stannde för lite foton och stretch. Det gällde ju att njuta av naturen också. Framme i Björnstorp stötte vi på Aussien, Dermot, igen som nu gjorde oss följe till Dörröd. Dermot, hade sjukt snabba och smidiga terrängfötter. Han fullkomligen dansade fram på rötterna. Jag och Ole, dansken, hängde på upp och ner för den svindlande vackra Dörrödshöjden. Jag så gott jag kunde. Ole med något mer vana i benen. Det var lerigt och förbannat blött. Då och då stötte vi på GPS-tysken. Han hade ett hutlöst tempo på rakorna men i uppförslut var det promenad som gällde, förklarade han. Fast promenad och promenad, han liksom sög sig uppåt. Motsatt gravitation tror jag. Det märktes att han gjort en del bergslopp genom åren. En tysk bergsget var vad han var. Jag var bara en numer trött-i-benen-svensk som hakade på av ren vilja.

En av många härligt hala vägar

Framme vid Romeleåsens Golfklubb väntade Dermots och Oles supportbilar. Jag och GPS-tysken, Frank, fyllde på vatten, köpte varsin ispinne och tog oss vidare. Han skulle inhandla mat i Blentarp och jag väntade på mitt första depåstopp hos bästaste Helén med familj. Tyskens tempo höll på att ta livet av mig de sista kilometrarna. Och jag hade just mer eller mindre avverkat min första mara och påbörjat nästa när hellregnet gjorde oss följe. Jag vinkade med glädje av Frank och vek av från Skåneleden in i bebyggelsen mot familjen Jepssons hoodies. Endorfinstinn och trött plåstrades fötter om, mat intogs och en kopp kaffe sveptes. Efter en halvtimmes stopp var det hög tid att bege sig vidare. Nu var förutsättningarna helt annorlunda. Kroppen var trött, regnet öste ner och stigarna var leriga på riktigt. Något matstinn och med trötta fötter tillika ben joggade jag min kropp vidare till Sövdesjön och stötte på Dermot som just avslutat sitt matintag. Jag fick lite vatten och en muffins av Dermots flickvän/support innan vi fortsatte mot Snogeholm. Dermots tempo var dock vansinnigt och min kropp och jag fick önska honom lycka till och låta honom löpa i det fria. Vid det här laget var jag både genomsur och uppriktigt sur så vägen till mitt nästa stopp utanför Lövestad blev en lång plåga. Jag gnetade i alla fall på och vid ca 21.00 tiden var jag framme vid min tunna. Det hade tagit mig drygt fyra timmar att ta mig några futtiga mil…

Jag och Dermot (Ole tar fotot) nerför en av Dörröds spännande backar

Lång natts färd mot dag

I min tunna fanns det rena sockor, mina höga Lundhags vandringskängor, en alkoholfri weissbier, en baguett samt vatten och energibars. Mycket välbehövligt att få svida om till ett par torra och rena och luftiga vandringskängor. De blöta La Sportiva-terrängskorna stuffades med tidningspapper, inte för att det på något sätt skulle göra de torra i det fuktiga klimatet, men i alla fall mindre blöta, tänkte jag. Tanken med kängorna var att eftersom det snart skulle bli kolsvart skulle jag ändå bli tvungen att gå i vilket fall som helst. Bättre att göra det i torra, varma kängor än i plaskande gympadojor. Särskilt med tanke på det stundande underlaget. (Gyttja.)
Stärkt av energiintaget och vid nytt mod satte jag pannlampan på plats, greppade tag i ficklampan och stövlade mig fram i mörkret. Strax efter klockan 22.00 nådde jag slutet av Lövestad och påbörjade nu banans, skulle det visa sig, tuffaste del. I alla fall i mörker. Men det var denna del jag kände till så med det i minnet log jag åt alla reflekterande ljus som mötte mig i det stora tysta mörkret. Säg hej till det okända. Hage efter hage avverkades. Gyttjepöl blev till lervälling som blev till stengärdsgård som blev till hage som blev till bäck. Och hundra par yrvakna koögon stirrade nyfiket på mig. 45 minuter senare hade jag gjort den knixigaste biten. Nu kändes Christinehof och min älskade Ekopark nära. Jag förstod att jag låg sist. Men det gjorde inte så mycket. Kanske skulle jag stanna till i Ekoparken och sova en timme innan jag begav mig ut mot Haväng. Eller så kör jag hela vägen, tänkte jag.

Det är bara att följa de orangea markeringarna…

Då såg jag ett enormt ljus mitt inne i granskogen. Det kom liksom emot mig. Han måste vara på väg tillbaka. Gud vilket lyllo, hann jag tänka innan någon ropade matt: Hallåååå?!! Hittar du här? Det var långtradarlyset Ola som hade haft ledningen på betryggande avstånd, innan han hade irrat bort sig i den i den svårnavigerade natterrängen. Jag hittar. Följ mig. Och så lyste Ola upp vägen som jag visade. Ola berättade att vi låg först! Stärkta av ledningen tog vi oss igenom Ekoparkens höjder och stötte på både räv, vildsvin och rådjur. Det måtte ha tagit en evighet för ingen av oss hade tillsut krafter nog att springa. När vi väl kom ut ur skogarnas mörker, började gryningen att sträcka på sig. Det fanns hopp om en morgon och dagsljus. Väl i Brösarp plåstrades Ola om av sin supporterbil och jag passade på att göra detsamma. Compeed, stretch och torra sockor. Kängorna började ta ut sin rätt. Det skavde i skaften. Nu var vi väldigt nära halvvägs. Fem kilometer senare nådde vi Haväng och det kalla men välkomnande havet. Vi gick ner till stranden för att känna på det svalkande vattnet. Sedan var det bara att påbörja den underbara resan tillbaka. Samma väg. Klockan var nu halv sex på lördagmorgonen…GOD MORNING SCANIA!

En helveteslördag med törnrosa sömn

Olas fotsulor höll på att lossna och jag led med honom. Jag hade bara skavsårsproblem. Fast det hade utvecklats även under armarna, på ett mindre trevligt ställe och på magen och ryggen av ryggsäcken. Lite Idomin gjorde gott. Men att inte kunna gå, som i Olas fall, måtte varit gräsligt, tänkte jag utan att veta vad som skulle komma. Han bet ihop och gnetade på. I Brösarp mötte vi den första medtävlanden, den tatureade dansken Ole. Han grimaserade illa och önskade oss lycka till. Vi fortsatte mot Ekoparken igen och då såg jag en projektil i horisonten. Det kunde bara vara en – Dermot. Han svischade förbi oss och såg otäckt pigg ut. Detta gjorde mig oerhört stressad och jag vinkade till Ola att jag skulle traska på. Han behövde invänta mer energipåfyllning från sin supporterbil. Så fort jag bara orkade, stövlade jag på med målet att nå min tunna utanför Lövestad. Kängorna hade blivit en plåga och kändes som två svullna elefantfötter. Alltmerofta snubblade jag på rötter och stenar och hade svårt att klättra över kostegarna/trallarna. Det regnade katter och hundar och regnskyddet åkta på och av i technofart. Nu började jag för första gången fundera på att hoppa av. Jag menar, vad gjorde det? Jag hade ju kommit en bra bit. Jag hade ju redan vida överträffat mina egna förväntningar. Men nej, det gick inte. De andra flåsade mig i nacken och skulle säkert vara ikapp mig i Vanstad. Jag kunde ju avgöra om jag verkligen verkligen ville bryta, efter att jag bytt tillbaka till mina trailrunning skor. Det fick bli min deal.

Dermot och jag i regnsuddet från fredagens sena eftermiddag.

Efter Christinehof kom en bil upp bakom mig. Ut kliver Zingo, en av de medtävlande. Han strålade av glädje över att kunna erbjuda mig resterna från hans matlådor. Han fick dessvärre bryta pga blåsor och andra otrevligheter på fötterna. Men hav var supernöjd ändå. Det kanske jag också skulle bli om jag hoppade in i bilen där och då. I regnet. Men NEJ! Jag tog emot ny energi och tackade ödmjukast för dessa oumbärliga gåvor och traskade vidare. Nu traskade jag förresten inte. Jag släpade mig fram. Och himlen öppnade sig. Jag visste inte för vilken gång i ordningen. Halleluja. Nu var jag så utmattad att jag var tvungen att lägga mig ner i ett vindskydd och vila. Det var sååå skönt. Det kunde regna bäst det ville. Jag kunde lika gärna stanna där i flera flera timmar och sova sååå skönt…Då kom Ola med sin son förbi. Upp och hoppa och hänga på! Och det gjorde jag. Men benen strejkade så jag gick i snigelfart. Och inte blev det bättre av att jag gick in i en tjock gren som nockade mig till marken. Med en bula i pannan och dyngsura kläder, skavda och “blåsiga” fötter, utebliven sömn och alldeles, alldeles för långt kvar till mål, kom tårarna. Jag bara släppte allt och bölade. Ola och sonen fick springa vidare, jag ville böla ifred.

Vid tio-tiden på lördagsmorgonen nådde jag Lövestad. Men nu hade all gnista tagit slut och telefonen var uppe med det förprogrammerade numret till målgång/tävlingsledning redo på skärmen. Bara att trycka på den gröna luren. Ett samtal and game over. Varma kläder, mat, fotbad, en skön säng…
Så kom jag att tänka på vad GPS-tysken Frank hade sagt; att den bästa ultrakvinnan i världen tog sig igenom sina kriser genom att sova. Först en tjugo minuter. Orkade hon då inte fortsätta sov hon igen, upp till max fem timmar. Kunde hon då inte fortsätta så var det läge att bryta. Annars var det bara att kötta på…
Jag beslutade mig för att prova denna metod. Mitt på en vanlig regnig lördagsförmiddag i Lövestad skulle jag, en genomsur i dubbel bemärkelse, löpare i vandringskängor lägga mig ner och power-nappa. Inget konstigt alls. Hittade en trappavstas vid skolan och kurade ihop mig. Tänderna hackade och det var varken särskilt bekvämt eller hälsosamt att ligga där och huttra i tjugo minuter. Men tro det eller ej, dessa minutrar gjorde att jag fick kraft att hasa mig de sista 5 kilometrarna till min tunna så jag ÄNTLIGEN kunde byta till löpskorna igen. Tackåhej Lundhags! Wilkommen mjuka springskor. Löv jo!

Och sedan gick det undan. Ända fram till Snogeholm. Sedan kom väggen VÄGGEN. Eller muren. Die mauer. Nu hade jag inte sovit på över ett och ett halvt dygn. Jag som i normala fall behöver minst 8 timmar för att fungera normalt. Fötterna värkte. De tidigare så efterlängtade La Sportiva-skorna var nu dyngsura och alldeles för trånga. Jag kunde inte springa. Nej, jag kunde inte ens gå, knappt ens stå. Fotsulorna hade tagit time out på obestämd tid. Det var så illa att jag var tvungen att återigen lägga mig ner och försöka power-nappa. Då ringde telefonen och det var Pär Sikö från tävlingsledningen. Han ville bara meddela att jag var i ledningen och att han tyckte det vekrade klokt att jag skulle sova några timmar hos en vän innan jag fortsatte. Jag repilkerade att jag inte visste OM jag kunde fortsätta men att jag så klart var glad över ledningen. Jag var glad OM jag ens kunde ta ETT steg. Stärkt av meddelandet åkte skorna av. Det var hög tid att ge sig på den trendiga barfotalöpningen. Bära eller brista!
Regnet fortsatte så klart att ösa ner och stigarna i Snogeholm var mer eller mindre gyttja vid det här laget. I strumplästen mötte mina fötter svalkande lera. Ååå himmelskt! Jag pratade högt med mig själv och mina fötter och sa till dem att när vi nu snart kom till Blentarp så skulle vi alla få vila. Men vi var tvungna att komma dit först. Då ringde det igen. Denna gången var det Helén som undrade var jag var. Och det visste jag ju inte! Ingen j-a aning! Vad jag visste däremot var att det bara regnade och regnade. Att fötterna värkte och att jag nu i princip bölade luren blöt. Helén lovade att åka ut med sin man och sedan jogga med mig tillbaka hem. Men nu hade jag irrat bort mig rejält. Och leran som nyss var skön hade bytts ut mot småsten och barr. Oskönt. Efter en timmes telefonguidning hittade vi varandra någonstans där Skåneleden östra del byts till den västra. Det var uppenbart att jag irrat åt helt fel håll… Jag var i alla fall lättad av goda vänner med mycket värme och hjärta som kunde skratta åt eländet. Jag fick ett par nya sockor och provade skorna på igen. Aj. På riktigt!
Det tog oss drygt två och en halv timme att ta oss ca en mil. Den sista etappen fick Helén hålla mig i handen och dra mig den sista biten förbi Blentarps kyrka och Tempo till hennes hoodie. Mina ben hade gett upp. Kaput. Slut. FINITO. Tack och adjö. Och jag var tjurigare än en dyblöt, sockerstinn femåring. Klockan halv tolv på lördagskvällen nådde jag depåstopp Jeppssons casa. Detta var fyra timmar för sent. Jag förstod att jag tappat ledningen. Frågan var om jag ens kunde fortsätta på morgonen. Det hade varit helt okej att kasta in handuken efter ca 20 mil. Mer än ok.

Upploppet

Sömn är ibland överskattat. Men de fyra timmar jag sov den natten var balsam för hela min kropp. (Kunde höra hur jag snarkade innan jag ens somnat!) När klockan ringde halv fem på söndagsmorgonen kände jag mig faktiskt utvilad. Efter en grötfrukost och med siktet inställt på målgång, plåstrade jag ihop fötterna, lindade vetrap om dem och hoppade i mina Adidas trailrunningskor. Dessa var de lättaste jag hade och de skulle göra jobbet, trots en sliten sula. Den goda Helén joggade med mig den första milen med start halv sex genom Blentarp, förbi Romeleåsens Golfklubb till Dörröd. Sedan bar det av mot Skryllegården. Fötterna var inte på något sätt snabba, men jag kunde springa. Och jag löpte på rejält fram till Skryllegården där jag pausade för en kanelbulle och cola. Då såg jag två medtävlande lunka förbi. Dessa två hade nog gått hela loppet för de såg oerhört slitna ut. Lite irriterad över detta faktum att de som hade gått nu var ikapp mig gav mig extra energi. På väg från Skryllegården stötte jag på Dermots flickvän som berättade att han och Ole, dansken, linkade fram i sakta mak men var på väg. Det betydde alltså att jag var före dessa och snart även zombiesarna. Jag var varken sist eller först, men hur långt fram låg jag egentligen? Jag visste att Ola hade gnetat på, så han var framför. Tysken Frank var så pass taggad från förra årets misslyckade lopp när han var tvungen att bryta (hade grämt sig över detta i fyra månader berättade han) att han inte mot några odds skulle ge sig. Så honom hade jag också framför mig. Ja, jag kanske låg på en tredje, fjärde eller femte plats, tänkte jag och satte av i full galopp mot Lund. Hur som helst fanns det ingen tid att söla mer. Det var en häftig känsla att ha varit ute i drygt 50 timmar och ändå känna att man var med i någon form av långdraget upplopp! Fastän jag inte såg skymten av en medtävlande sprang jag som om jag tog rygg på ledaren.
Väl inne i Lund möttes jag av ett par applåderande cyklister. Det visade sig vara Tobbe Petterson och Pernilla från Team Create (multisportande galningar). De peppade och hejade fram mig till mer energi och nu sprang jag som om jag var inne på upploppet av ett 5-kilometerslopp. Pär kom på cykel och mötte mig den sista biten på upploppet och uttryckte sin förvåning och glädje över att jag kom i mål och som fyra dessutom. FYRA!! De tre innan mig var superutinerade distanslöpare/ultralöpare. Väl i mål stannade tiden på 53 timmar och en minut. Detta var ca en halvtimme efter GPS-tysken Frank och ca tre timmar efter segrande norrmannen Bjarne. På en mycket fin andraplats kom mitt ljus i mörkret, långtradarlyset-Ola. Ingen dålig skara att sälla sig till. En utormodentlig prestation, ja visst! Jag hyllar mina ben och mina fötter – ni är mina hjältinnor! Och tack alla vänner som följt mig och peppat mig på fejan! Och tack Helén för att du fick ut mig i spåret för det första och sedan tillbaka mig på rätt spår igen!

Nu undrar jag ju vad som hade hänt om jag bara sovit en halvtimme. Hade jag haft chans att vinna då månne…

Nästa år, då jäklar!

Målgång och en lätt pust.

Fakta:

Trans Scania, från Bjärred, Lomma till Haväng och tillbaka till Lund. ca 246 KM exkl. felnavigering

Arrangörer: Team Create och Pär Sikö

Antal deltagare år 2011: 22 stycken

Antal i mål: 8 st

1. Bjarne Brynning 49h 55m
2. Ola Gustafsson 50h 46m
3. Frank Nicklisch 52h 32m
4. Linn Erixon Sahlström 53h 01m
5. Svante Holm and Neil MacRitchie 53h 43m
7. Ole Albertsen and Dermot Fitzpatrick 55h 23m

4 Replies to “Trans Scania 2011”

  1. Du är fan inte klok, Linn!! 😀 Jag hade ju hört en del av dina äventyr tidigare, men det var kul att läsa hela storyn. Dessutom skriver du ju väldigt underhållande.
    Thomas Pihl

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *